(Ett bokprojekt under redigering.) 

Under mina dagliga vandringar längs hallandskusten hade jag alltid sällskap av vinden - den brusade i mina öron, tårade mina ögon, prasslade mina kläder och smekte mina kinder. Den var alltid där förutom vid några enstaka tillfällen då det var kav lugnt. Jag valde alltid samma av kreaturen antydan till stig över strandängarna, dag efter dag, år efter år. Det var någonting med det monotona, mekaniska upprepandet i samma fotspår som liknade pennans krafsande efter den rätta linjen. Att gå blev synonymt med att rita. Naturens sinnrika former frammanade tankarna på det byggda. Att vara understimulerad är ett underskattat tillstånd. En dag gjorde Donato Bramante mig sällskap, snett bakom mig dök han plötsligt upp. Hans gestalt påminde mer om en enkel vinbonde än om en aristokrat. Uppsynen gjorde mig först besviken. Sen såg jag färgkritorna i hans högra hand. Det första han frågade var om jag fortfarande målade. Det var höst och jag hade precis kommit hem från Milano där jag hade sett hans mästerverk Santa Maria della presso San Satiro för andra gången. Första gången var en varm försommarkväll som arkitektstudent i en svunnen tid. Bramante tyckte att jag gick lite för snabbt över de av inlandsisen formade klipporna och bad mig lugna ner tempot. Jag förklarade för honom att min hastighet korrelerade med vindens. Arkitekturen förstår man bäst med kroppen, sa han. Han var inte lika kraftigt byggd som Rafael porträtterade honom som Euklides i Skolan i Aten. När det blåser riktigt hårt går jag ännu snabbare, förklarade jag. Han kom från ett annat landskap, från de böljande dalgångarna runt staden Urbino. På det sättet, steg för steg, påbörjade vi en slags dialog jag inte kan förklara, den var mer visuell än lingvistisk. Dialogen liknade en ansats, lika mättat av förväntan som gesten handen demonstrerar när den lyfter pennan och för den mot det jungfruliga pappret, innan någonting är bestämt. Det var en märkvärdig känsla, även om det alltid var korta stunder vi träffades. Hans klädnader bildade vackra veck i vinden men ack så illa rustad han var för den här vindpinade kusten, han frös hela tiden. Han var inte särskilt intresserad av mig som en avlägsen och enkel kollega, däremot verkade han värdera vår vänskap. Något jag baserar på hans frekventa besök. Efter en tid började jag anteckna fragment och delar av samtalen mellan oss, till en början inkongruenser men så småningom bildade de byggstenar för en slags port, en rumslighet eller en plats.